Varenda dag snubblar vi över det direkt utövade kunskapsföraktet, både i närkontakter med andra människor och i media och politik.

Vi kommunicerar och vi kommunicerar, dygnet igenom, på längden och på tvären. Och det har människor alltid gjort: först bara via ljud, kroppsspråk och bilder, efterhand också via text. 

Jag har den stora förmånen att få många fantastiska mail. Den senaste veckan var det speciellt ett som ledde till många eftertankar.

Det är torsdagsmorgon och jag har fått vakna hemma i min egen säng efter två stockholmsdygn. Det är så alldeles, alldeles underbart. Jag känner igen mig, detta är min värld, här finns det en ro. Här är livet rimligt förutsägbart…

Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.

Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.

För precis en vecka sedan var jag åhörare på en disputation i Växjö. Att jag alls var där berodde på att doktoranden i fråga var involverad i ett långvarigt samarbete med mig för många år sedan.

Jag märker hur jag gång på gång återkommer till kunskapen och tiden. Vilket det kan finnas många skäl till – det för mig viktigaste är att opponera mot det gigantiska tidsslöseri som en kunskapsförnekelse innebär.

”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Så lyder en av de många tankar-om-tankar som kunskapsföraktet i alla dess former ingett och inger mig.

I förra veckan skrev jag lite om mitt eget förhållande till läsande. Att böcker för mig är så fundamentala inslag i själva livet att jag inte kan föreställa mig ett liv utan dem. Och att mitt läsande så flyter samman med mitt övriga levda liv att böckerna och händelserna där känns lika närvarande som de faktiska skeendena.

Återigen är det högaktuellt att fundera över barns och ungas läsande. Det sägs att det är det minskade läsandet som gör att inte ens universitetsstuderande längre klarar att hålla ihop och hantera många sidors text.

Nu har det blivit som vanligt igen. Det gamla normala har återvänt vilket bland annat betyder att det nu bara finns enhelgdag i veckan (söndagen). Så alldeles annorlunda…

Så är det då dags för oss alla att jula till det, både i omvärlden och i själen. Vilken fin tradition det är att just när året är som mörkast få en vecka eller två inriktade främst på glädje och givande.

Det här brevet hamnar på nätet först på luciadagen, men liksom alla andra veckobrev är det skrivet några dagar före publiceringsögonblicket. I skrivande stund är det den 10 december, självaste Nobeldagen, därav brevets innehåll.

Det här är så mycket så det kan jag inte riktigt ta in. Jag lovar att det inte ska bli någon vana för det skulle jag inte palla för. Men samtidigt varken kan eller vill jag dölja: det här är ju roligt! JÄTTEROLIGT! Därför har jag inte så mycket annat att säga/ skriva om. Så låt mig då hålla mig till det.

Det är inte bara tanken som styr orden – orden styr också tanken. Därför ska man vara vaksam inför de ord man väljer och genom sina ordval präntar in i andra.

I söndags eftermiddag hade jag förmånen att sammanstråla med ett hundratal människor på ett skånskt bibliotek för att där samtalsföreläsa om kunskapen och samtiden. 

USA-valet blev som det blev. Nu väntar dess iscensättande, och det finns många skäl att bäva inför följderna av det. Det gör förstås även jag.

Minns du Magnus och Brasses ”Flygkaptenerna”? En lång sketch där det visar sig att ingen av de båda kaptenerna

På Louisiana, det fantastiska danska konstmuseet, finns för närvarande en temautställning betitlad ”Havet”. Går du in på louisiana.dk kan du läsa om utställningen…