Veckobrev 38: Kunskaper om havet
På Louisiana, det fantastiska danska konstmuseet, finns för närvarande en temautställning betitlad ”Havet”. Går du in på louisiana.dk kan du läsa om utställningen och hur den fogar samman havets myter, historia och nutid med hjälp av konst, kultur och vetenskap. Så många perspektiv på en gång skulle kunna blockera besökarna genom att det bara blir för mycket. Men så upplevde inte de översvallande recensenterna det och så känner inte heller jag det. Tvärtom: det var en utställning som jag kunde sjunka in i, hela jag, och det är en utställning som fortfarande lever kvar i mig.
I sin utställningsinformation lyfter Louisiana fram att vi inte vet tillnärmelsevis så mycket om världshav som vad vi gör om planeten Mars yta. Detta trots att världshaven upptar 70% av planeten jordens yta. Synsättet kan verka bestickande, men det är inte relevant för människan eftersom så mycket av hennes kunskap är erfarenhetsbaserad. Det är den erfarenhetsbaserade kunskapen som står för det mesta av vår NI, vår Naturliga Intelligens. Men ingen av oss har varit på Mars, så därifrån har ci inga NI-tillskott. Däremot har alla har erfarenhet av hur det är att vara på eller i eller vid havet. Och förresten ligger Louisiana så nära havet att man bara kan titta ut genom fönstret,
Du och jag vet ju hur det är att gå på en strand och titta utåt, bortåt. Eller sitta på en sten vid havet och bara tomglo. Kanske ligga på magen på sandstranden och halvsovande lyssna till vågorna. Eller känna på solvarma stenar som fått sina ytor slipade av havet. Kanske rentav gå ut i (eller hoppa ner i) vattnet och låta hela kroppen omslutas av vatten i stället för av luft. Alla de erfarenheterna och fler därtill har gett oss erfarenheter av havet och relationer till det. Det gör att vi bryr oss mer om havet än om Mars och att de flesta har förhoppningar om att havet alltid ska finnas där, rent och friskt.
Historiskt har ju livet självt uppstått i havet. När sedan evolutionen till sist banade väg för människan som de landkrabbor vi är, utökade vi snabbt våra domäner genom att leta efter föda i vattnet och också använda det för transporter. Dessutom begrep våra förfäder vilket fantastiskt lösningsmedel vatten är. Och vilken gudabenådade dryck, bara vattnet inte är för salt.
Haven har genom alla år både gett liv och tagit liv. Både gett förhoppningar och glädje men också skapat ängslan och sorg. Plötsligt där på utställningen kom jag att tänka på ett TV-reportage för länge sedan från Österlen. På slutet filmades en gammal kvinna som hörde till en familj av fiskare. Hon fick frågan vad hon hade för känslor för havet och på den svarade hon med blicken stint in i kameran: ”sjön? Sjön den är hemsk!” Ingen kunde ta miste på vad hon la i de orden, Där fanns all den oro och väntan som varit arvedel för alla som hade en anförvant ute på havet.
Havet har också utövat lockelser. Vad kan finnas där bortom horisonten? En del har inte kunnat nöja sig med att bara undra – de har givit sig ut på havet i rangliga båtar, besatta av ren och skär upptäckarlust. För dem och alla andra är ju havet en möjliggörare. Vattnets lyftkraft gör det lätt att färdas på dess yta utan att först behöva bana väg. Havet är inte bara något som skiljer den ena ön eller kontinenten från den andra utan också en förbindelselänk för var och en med en rimligt sjöduglig farkost att utnyttja.
Vad är då det viktigaste man kan lära sig om haven av den Louisianautställning som pågår ända till den 27 april? Först och främst får man en inblick i hur man själv reagerar på helheten av alla dessa havsperspektiv samtidigt. Vad sedan gäller delarna, exempelvis den vetenskapligt etablerade kunskapen, fäster sig den ena besökaren vid det ena och den andra vid det andra. Vi är ju inte bara kunskapsreaktorer utan styrs i allra högsta grad av våra förväntningar, förkunskaper och allt möjligt annat som börja på ”för”.
Själv fäste jag mig vid två moment som vetenskapligt är i allra högsta grad belagda men som samtidigt går att märka i den vardagligaste av vardagar. Det ena rymdes i en film från McDonald’s. Filmen var lång, kanske varade den en hel kvart. Först visade den hur det började rinna lite vatten på golvet i en ordinär McDonald’s-lokal. Ingen människa syntes till, så jag tänkte: ”ja, så gör de kanske när de städar på kvällen.” Men icke, detta handlade om något annat. För vattnet fortsatte att stiga och vartefter var det mer och mer som sveptes med. Allt blev en enda sörja av allehanda muggar och servetter som flöt omkring i vattnet tillsammans med reklamgubbar, brickor, muggar, kaffe, kaffekannor, ... Och reklamskyltarna slocknade när vattnet nådde upp dit för då blev det kortslutning – vatten är en god ledare av elektricitet. Till slut framstod filmen för mig som en enda fantastisk illustration av termodynamikens första och andra huvudsats: 1) Ingenting försvinner och 2) Allt sprider sig.
De lagarna gäller överallt, också för små partiklar i luften, men ingenstans syns de så bra som i vatten. Och vart tar sig sedan dessa gott-och-blandade McDonald’s-artiklar vägen tillsammans med det omgivande vattnet? Förr eller senare hamnar de eller deras beståndsdelar i åar och bäckar och grundvatten och hav. Av hav är det kommet, till hav ska det åter varda. Och effekterna av människans verksamheter är nu så omfattande att de påverkar både luften, landbacken och havet.
För att vi människor ska bli bättre på att känna igen skillnaden mellan det långsiktigt hållbara och det utarmande skulle det räcka långt att var och en bara ”kunde” termodynamikens två huvudsatser. Med den kunskapen i alla led hade man enkelt kunnat räkna sig fram till betydelsen av en minskad reduktionsplikt för bensin och diesel och på förhand kunnat veta hur stor ökningen i utsläpp av växthusgaser skulle bli. Som man bäddar, får man ligga. Men McDonald’s filmen var inte onödig. Det var en av de bästa illustrationer jag sett. Hurra för det upplevelsebara och kännbara när ett matställes alla produkter förvandlas till ett enda fingerat avlopp.
Det andra som fäste sig i mig som utställningsbesökare var i vilken utsträckning våra förväntningar (eller brist på förväntningar) styr vad vi gör. Förväntar man sig ett hav som är så oändligt stort att inga som helst effekter av mänskliga verksamheter någonsin ska kunna spela någon roll, kan man leva så som vi hittills gjort. Men när nu de förväntningarna visat sig vara felaktiga redan vid små utsläpp och totalt ohållbara i den nuvarande skalan, är det hög tid att tänka om. Vilket vi är på väg att göra.
Samtidigt har vi skaffat oss andra förväntningar på havet. Alldeles i början på detta lite för långa veckobrevet skrev jag ut att världshavens yta täcker 70% av jordytan. Aha! Var skulle vi då bäst kunna leta efter sådana ämnen som blivit attraktiva för vår tid med dess gröna omställningsteknologi, var finns den största ytan? På havets botten, förstås. Där skulle man kunna prospektera och utvinna utan att störas av vare sig protesterande grannar eller existerande restriktioner till lands. Samtidigt tror och hoppas jag att den som besökt utställningen ”Havet” blivit åtminstone lite mer uppmärksam än tidigare på hur en sådan utvinning skulle kunna störa havets miljö, biologiska mångfald och levande organismer. På köpet kanske rentav skärper sin vaksamhet gentemot det pågående storskaliga industrifisket med orimlig utbredning både globalt och i våra närmaste omgivningar. En välgrundad insikt ligger nära: ”så gör man bara inte!”
Allt gott
