Veckobrev 41: Befrielse och rädsla

I söndags eftermiddag hade jag förmånen att sammanstråla med ett hundratal människor på ett skånskt bibliotek för att där samtalsföreläsa om kunskapen och samtiden.  Till en början var det förstås jag som satte tonen och stod för innehållet. Men hela tiden kunde jag ändå tala med åhörarna, inte till dem. Stämningen blev efterhand så förtätad att jag kom på mig med att undra över vilka vägar vårt efterföljande egentliga samtal skulle ta. Jag hade faktiskt inte den blekaste aning.

Den första som kom till tals utvecklade hur hon kände sig befriad av det jag sagt. Inte bara för att jag hade berättat om några av de tecken som finns på att kunskapsförvirringen kan ha nått sin höjdpunkt och ha börjat sitt tillbakatåg. Nej, det handlade mer om att hon var nöjd med att ha lyssnat till sammanhang mellan det som annars bara virvlade förbi som om det vore fristående från vartannat: kunskapsförvirringen, den egna otillräckligheten, historielösheten, Trumps skräckkabinett, mm.

Det ena gav det andra och samtalet gick vidare. Men inuti mitt huvud (och utan att jag alls berättade om det där och då på biblioteket) dök Paolo Freire upp med sin banbrytande 1970-talsbok: ”Pedagogik för förtryckta”. Bakgrunden var det arbete han bedrev i Sydamerika med syfte att råda bot på den analfabetism som där dominerade vissa områden och grupper. Han hade där kommit underfund med svagheten i att undervisa de berörda på ”herrarnas språk” utifrån ”herrarnas tankar” och att försöka lära dem att läsa och skriva utifrån just det. Om de främst tillägnade sig herrarnas språk och tänkande, menade han, skulle de ju bara bli dubbelt förtryckta också i sina egna ögon. En äkta framgångsrik pedagogik behövde i stället syfta till att deltagarna skulle upptäcka sina egna sammanhang och tankar och i första hand kunna uttrycka sig språkligt om dessa. Precis så är det ju – då kan man känna sig och vara just ”befriad”.

Här på ”Uppdrag Kunskap” har jag en gång tidigare snuddat vid en motsvarighet till detta i podden den 1 november om Montessoripedagogiken. När Sören Kierkegaard kom på tal där, återgav jag där hans klassiska yttrande: ”om man vill föra en människa mot ett bestämt mål, måste man först hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga.” Själv tycker jag att Kierkegaard stannade för tidigt i sitt resonemang och var för egoinriktad i det. Jag travesterade det därför så här: ”om man vill före en människa mot ett bestämt mål, måste man först stötta henne att hitta sig själv där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga.” Men inte förrän nu när jag skriver lite om vad som hände där på biblioteket i Landskrona, ser jag den glasklara kopplingen mellan Freire-insikten från 1970-talet och min egen travestering av Kierkegaard. Det vill säga nu lärde jag mig också något nytt och kan därför med Arja Saiionmaas ord säga ut: ”jag vill tacka veckobreven som gett mig så mycket”. Ja, oj vad man lär sig mycket av just det man gör.

Tillbaka till söndagseftermiddagen i Landskrona. Novembermörkret hade nu lagt sig och kvällen var inne. Nästa vinkling kom från en deltagare som kände sig rädd inför den pågående utvecklingen. Även det är ju i allra högsta grad befogat, men det får jag ta upp någon annan gång här i veckobreven, för annars överskrider jag med råge min självpålagda brevlängdsgräns.

Allt gott