Veckobrev 42 – Om hur orden styr tanken

Hej,

Här kommer mina fredagsfunderingar:

Det är inte bara tanken som styr orden – orden styr också tanken. Därför ska man vara vaksam inför de ord man väljer och genom sina ordval präntar in i andra. Ett sådant som jag möter allt oftare är ”postsanning”, inklusive föreställningen att vi lever i ”postsanningens era”.

Som krasst konstaterande betraktat har förstås uttrycket sina poänger. I rakt nedstigande led är postsanningen en följd av postmodernismen och alla dess efterföljare med föreställningar om att fakta kan vara alternativa, sanningar obefintliga och politiker inget annat än lögnare. När alla våra föreställningar om verkligheten främst ses som ”sociala konstruktioner” blir världen vi lever i ett enda gungfly med en oändlighet av ”sanningar” som ska existera parallellt. Utom förstås i enväldesstater där det är makten enbart som bestämmer vad som är ”sant”. Strax möter vi ju ytterligare ett alternativ, ett nytt: Trumps USA. Där blir grunden en egotrippad härskares världsbild med en uppsjö av variationer utifrån hans ombytliga jag. Ja, du milde en sådan soppa!

Post-truth blev årets ord redan 2016 (Oxford dictionaries), så det har haft några år på sig att sippra ner och gå in i det allmänna språkbruket. Bra att det aldrig riktigt nått dit, säger jag, och lägger till: låt det aldrig göra det. För om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp! (citat av Tage Danielsson, Henrik Tikkanen m fl).

Hur har det då varit ”bakåt”? Jo, människan har i alla tider försökt blottlägga kunskaper om sin omvärld, sig själv och sina medmänniskor, var för sig och i gemenskap. Vem är då vi att i vårt korta nu hux flux utifrån en förflugen idé dra ett streck över den befintliga kunskapen från våra förfäder och jämställa den med andra ”alternativa sanningar”? Annorlunda uttryckt: vilken rätt har vi att utsätta både vår nutid och vår framtid för föreställningen att egentliga sanningar är obefintliga? Ett sådant synsätt vittnar om en monumental både dumhet och hänsynslöshet.

Visserligen är människan makalös i att sätta sig själv över sin omvärld och spela spelet att vår överlevnad, bekvämlighet och framgång är överordnad allt annat. Men postsanningen tar priset i detta genom att predika att just nutidsmänniskansförståelse gör alla tidigare sanningar ointressanta. Låt mig ge bara ett motexempel och då välja det som kan ha störst chans att gå hem hos det egotrippade hos just människor.

Människan har fått gåvan att kunna kategorisera. Ja, vi kan inte låta bli att göra det. Det samma gäller för mönsterigenkänning. Det är tack vare vår kategoriserings- och mönsterigenkänningsförmåga som vi lyckas urskilja likheter mellan olika exempel och situationer och efterhand (numera datorstödda) lyckas nå fram till den ofantliga mängd kunskap som mänskligheten idag besitter. Också i den lilla vardagsgemenskapen existerar gemensamma sanningar och kunskaper tack vare både utbildning, en informell tradering av delar av kulturarvet och den egna beprövade erfarenheten. Allt detta sammantaget gör det möjligt för oss att åtminstone för det mesta leva rimligt trygga liv med minnen som vi kan sortera och med en framtid som inte är helt oförutsägbar. Kunskap som just trygghetsskapare är vida underskattad. Skulle du ta ifrån människan den trygghet som bygger på både hennes och andras insikter hade du alldeles i onödan gett rädslan och ångesten och dess åtföljande monster fritt spelrum. Ännu värre vore det om du därtill hade lyckats bibringa dig själv och andra föreställningar att kunskap inte får byggas med hjälp av kategorisering och mönsterigenkänning, dessa förmågor som människor är utrustade med och som ger oss så oskattbara fördelar.

Framåt då? Försök hjälpa till att motverka synsättet att ”eftersom vi lever i postsanningens era, måste vi accepterapostsanningarna”. Nej, det måste vi inte. Välj i stället ett framåtperspektiv, dvs ett åtgärdsperspektiv! Se inte postsanningens era som något evigt och något du måste underkasta dig. Tänk: ”eftersom postsanningsföreställningen har så uppenbara svagheter, vill jag medverka till att vi snarast kommer ur postsanningseran genom att ta tillbaka sanningarna!” En av postsanningens största svagheter är att den slår så hårt mot människan själv och hennes förmågor. Hur ska vi exempelvis kunna lotsa våra barn in i en något så när trygg framtid om vi inte kan förlita oss på att både de och vi vill och kan dra nytta av kategoriserings- och mönsterigenkännings- och socialiseringsförmågor för att nå fram till så överlappande kunskaper som alls är möjligt? Utan sådana blir både de och vi förvisade till en existentiell ensamhet av aldrig tidigare skådat slag. Och det vill vi ju inte. Absolut inte. I stället vill vi så gärna önska varandra:

Allt gott