Veckobrev 44 - Kunskap och sanning

Hej,

Det här brevet hamnar på nätet först på luciadagen, men liksom alla andra veckobrev är det skrivet några dagar före publiceringsögonblicket. I skrivande stund är det den 10 december, självaste Nobeldagen, därav brevets innehåll.

Alfred Nobel själv var inte bara en kemist, uppfinnare, entreprenör och industriman – han var också en fredens man som menade att "När det står klart vilken kraft det finns i sprängämnen och krut och vilken skada de kan åstadkomma kommer man avstå från att använda dem." Så blev det som bekant inte men motsvarande doktrin ligger fortfarande till grund för avhållsamheten att – alla hot till trots –  fortfarande avstå från att använda kärnvapen.

När Alfred Nobel dog just den 10 december för 128 år sedan, hade han testamenterat en ansenlig del av sin förmögenhet till de Nobelpris som fortfarande delas ut en gång om året och som då drar uppmärksamheten till just Kunskap. Mottagarna hör till dem som gjort de viktigaste upptäckterna eller uppfinningarna inom fysik, kemi, fysiologi och medicin eller litterärt ”producerat det utmärktaste i idealisk riktning” eller inom fredsarbetet "hafva gjort menskligheten den största nytta". Sammanlagt är det ett knappt tiotal människor som utmärks varje år, men priserna och pristagarna uppmärksammas av många miljoner människor världen över. BRA, menar jag, att kunskap uppmärksammas, och nobelprisutdelningen är ett sätt att göra detta.

Bakom valen av pristagare ligger det ett grannlaga och omfattande arbete av de olika Nobelkommittéerna. Givetvis kan dessa inte frigöra sig från sin samtid så att de alltid premierar det som sedan i det långa loppet visar sig mest gagna mänskligheten. Så var det till exempel när Paul Hermann Müller fick 1948 års Nobelpris i fysiologi och medicin för sin upptäckt av DDT. Det var ett utmärkt val med tanke på hur många fler människor som annars hade varit i farozonen för malaria och gula febern. Men det var ett katastrofalt felval med tanke på de egenskaper som DDT senare visade sig ha långsiktigt. Det är så miljöfarligt att det numera är förbjudet i stora delar av världen utom i vissa rigoröst specificerade undantagssituationer.

Som alltid: kunskapen i sig är vare sig ond eller god – det är användningen av kunskapen som får goda eller onda effekter. Medvetenheten om detta har fått många furstar att genom tiderna omge sig med vinklade historiebeskrivare med uppgift att framställa vederbörande ledare i positiv dager – en sanning avsedd att sedan traderas av ”alla”. Dagens motsvarighet till detta finns både i enskilda fall och i sådana algoritmer som styr vad som slår igenom i exempelvis sociala medier eller AI. Ett dagsaktuellt exempel just denna Nobeldag kom i en intervju i ”P1 morgon” där den nye ryske ambassadören i Sverige aggressivt förnekade att det alls har ägt rum någon massaker i ukrainska staden Butja eller på teatern i Mariupol. Han hänvisade i stället till den ”sanning” som råder i Kreml. Många lyssnare reagerade starkt emot utifrån alla de ovedersägliga fakta som faktiskt finns om händelserna i fråga.

Det är just sådana kraftiga reaktioner (må det sedan vara mot Putin, Trump eller någon i din nära bekantskapskrets) motdem som hyllar en annan ”sanning” som visar på det allra viktigaste i kunskapen: den existentiella betydelse den har för oss. Utan en något så när gemensam verklighetsuppfattning klarar vi inte att leva väl tillsammans. Kunskap är ingen liten krumelur i tillvaron – kunskap fyller en avgörande roll både för den individuella mentalhygienen och det gemensamma samhället. 

Allt gott

Ny bok julen 2024!