Veckobrev 46 - Åter vardag, åter som vanligt

Hej,

Nu har det blivit som vanligt igen. Det gamla normala har återvänt vilket bland annat betyder att det nu bara finns enhelgdag i veckan (söndagen). Så alldeles annorlunda gentemot perioden jul-trettondagen då helgdag, inte vardag, var det som var det nya normala. Tveklöst hade det sina poänger, bara man inte hade några viktiga postärenden att uträtta.

Är det då någon poäng med den nyss återvända distinkta veckorytmen. Eller gör den bara livet gråare? Njaäaou, den gör också något positivt med oss: den hjälper oss att hålla ihop. Både som individer och som medmänniskor. Den tillför oss en gemensam rytm. Som vi ju är snabbamed  att ytterligare understryka genom bland annat alla ”gott veckosluts”-önskningar, allt fredagsmys och alla dessa mina åter regelbundna veckobrev.

Plötsligt for en av Piet Heins 10 000 kortdikter genom huvudet på mig. En sådan kallas gruk (på danska ”grukk”) och hans ”Den eneste tid” lyder:

Når klokken er 11 i Danmark,
er den 5 i USA,
10 i London, og 18 i Kina,
og 13 omkring Moskva.

Hvor er vi danske et udvalgt folk,
att vi netop er födt i selve
det lille velsignede land, hvor klokken
er 11 når den er 11.

Ja, det är faktiskt något visst med den gemensamma klocktiden. Det märkte jag när jag i sann Piet Hein-anda faktiskt avstod från att lyssna på mitt Vinter-i-P1 på SR play utan snällt inväntade den egentliga sändningstiden, nyårsdagen kl 13. Det återfallet i att ”rätt ska vara rätt!” påminde mig om att jag faktiskt har kvar en liten kalenderbitare i mig. En klocktids-Bodil, alltså. För visst är det praktiskt att använda SR play, SVT play och allt möjligt annat med play-funktioner och visst låter även jag oftast min tid och vad som passar mig bäst vara det styrande i min mediekonsumtion. Men plötsligt märker jag hur också det myntet (liksom all annan individualisering) har en uppenbar baksida. 1)  Jag har blivit av med en dirigent/diktator (i detta fallet en programläggare). Och 2) jag har blivit av med min tidsmässiga samtidighet med ”alla andra”. Kanske är ”alla andra” lyssnare inte längre så många, men att de finns kvar vid Vinterprogram blev tydligt för mig genom den explosion av återkopplingar som skedde just då. Jämfört med den var allt det övriga bara spridda duttar.

Jag försöker svara på de flesta återkopplingar jag får, men låt mig också passa på här med ett kollektivt TACK! Återkopplingar på ett sådant program är faktiskt viktiga-på-riktigt eftersom det ligger så många tankar och så många timmar bakom det. Ja, det känns faktiskt på gränsen till torftigt att nu åter skriva veckobrev. Men här griper min matematiska Bodil in och säger att den känslan är både rätt och riktig. Så måste det få vara eftersom min investering i ett veckobrev förhåller sig till den i ett nyårs”brev” (dvs Vinterprogrammet) som ungefär 1:52.

Allt gott

Ny bok!