Veckobrev 33 - Bildning
Hej,
Jag gillar förstås människor som kan sin sak. Som är kunniga i det de håller på med – vana, trygga, pålästa, etc. Som tycker om att göra det de gör, Som överraskar en med allt de kan och som hela tiden vill lära sig mer. En och annan (som exempelvis ett av mina barnbarn) är alldeles förbluffande allmänbildad, medan andra är så specialistkompetenta att det inte verkar finnas utrymme för något annat i deras värld. Och det är som det ska – tänk så tråkigt och opraktiskt livet hade varit utan detta myller av specialister och generalister, fackmänniskor och allmänkunniga.
I mer högstämda sammanhang nöjer man sig ofta inte med att diskutera detaljkunnande kontra helhetskunnande. I stället närmar man sig skyarna genom att börja tala om kunskap och bildning. Bra är det att man nämner bådadera och att man gör det med ett ”och” emellan, för identiska är de inte. Det finns inte ens något direkt orsakssamband mellan kunskap och bildning, dvs man blir inte per automatik bildad bara för att man har mycket kunskap.
Bildning är en ständig process och ett dito resultat. Troligen är vi människor födda med olika starka anlag för bildning och med olika starka drivkrafter att ständigt låta oss utmanas av alla dessa kunskaper vi konfronteras med i både den inre och den yttre världen. När det ena kontinuerligt får utmana det andra, kan det uppkomma allt mer grundade helhetersom tillsammans bygger upp din bildning.
Bildning handlar om det autentiska, det äkta. Den får dig att känna dig förenad med världen samtidigt som den bottnar i dig som människa. Bildning handlar om sådant som du på goda grunder vill, vågar och kan stå för är sant och som du också är beredd att ta ansvar för. Djupast är du ju en in/divid (not to divide, en som inte går att dela) med ett ansvar för inte bara dina kunskaper utan också för dina kunskapers konsekvenser.
Att vi kan ha olika anlag för bildning gör inte miljön ointressant. Till exempel medverkar både skolgång och övrig utbildning garanterat till att bildningsanlag endera stimuleras eller motverkas över tid. Också tidsandan spelar roll – den som befinner sig alltför nära en kacklande Trump eller främst omges av andra kunskapsförnekare stimuleras knappast till någon bildning men däremot till bildningens direkta motsats: splittring.
En intellektuell miljö behöver inte nödvändigtvis vara bildningsdrivande. Har den för starka inslag av konkurrens eller av ren och skär mobbning är den snarare kontraproduktiv för bildningsförmågan. Bildning kräver att både känslor och fantasi får vara med som inspiratörer och livgivare. Och att du får vara trygg i din utveckling i det livs levande livet och iden existerande faktabaserade omvärlden. Aaron Antonovsky fångade mycket av detta i sitt KASAM-paradigm (bokstäverna står för Känsla Av SAMmanhang) att även om KASAM är skapat för att förklara hälsans mysterium (jämför boken med just den titeln) är det en begreppsbildning som är både användvärd och tillämpbar också för bildningens mysterium.
Den här hösten rör jag mig i många folkbildningssammanhang. Speciellt folkhögskolorna väcker min beundran och nyfikenhet. De har hittat fram till något som är starkt bildningsdrivande – jämför alla de vittnesbörd som kommer fram inte bara från nuvarande elever utan också från dem som gick på folkhögskola för kanske 10, 20 eller 50 år sedan. Bilden är glasklar: det var där och då det hände, det var där och då de hittade sig själva och något de ville, det var där och då de hittade något de kunde stå för och sedan fortsätta att drivas av.
Alldeles tydligt är det att folkhögskolor inte gjort halt vid Goethes utsaga om att 1) den råa människan är nöjd bara hon ser något som händer, att 2) den bildade människan däremot vill känna, och att 3) den genombildade även ville tänka. Nej, folkhögskolorna utgår från att det finns något att erbjuda alla, och att var och en utifrån sin högst skiftande (ut)bildningsbakgrund och (ut)bildningsanlag kan hitta glädjen i att bilda sig, förmågan att bilda sig och förundran och vördnaden inför allt det de då får vara med om.
Allt gott
