Veckobrev 32 - Med barnen för kunskapen
Hej,
Den här veckan sammanstrålar jag med ”De nya tolfterna”, en grupp som inspirerats av Ellen Keys m fl klassöverskridande kvinnomöten från 1890-talet och 70 år framåt. Det hela sägs ha börjat med ett yttrande av Anna Söderberg, 25-årig strykerska på ett tvätteri, som efter en föreläsning på Arbetareinstitutet sa: ”Det är inte era fina kläder eller er mat vi är avundsjuka på, det är bildningen och konsten som ni har så mycket större tillgång till.”
Elle Key var inte sen med att nappa avundsjukan och omvandla den till handling. (”Don’t agonize, organize!”). Kring sig samlade hon ett sjuttiotal kvinnor - lärarinnor, kontorister, konstnärer, unga fruar och en och annan adelsdam. De delade upp sig i sex grupper om tolv personer, därav namnet Tolfterna. Varje grupp ansvarade sedan växelvis för samkväm till vilka de bjöd in engagerade arbetarkvinnor. Programpunkterna inleddes med föreläsningar och utmynnande i tedrickning och samtal. (min anmärkning: visst hade också de förstått konvivialitetens betydelse, jämför veckobrev 27).
Ämnena spände över stora områden, dvs man behandlade inte bara eviga frågor utan också aktuella ämnen som rösträtt, bostadsbrist, arbetarskydd och barnarbete. När arbetarkvinnornas frustrationer över de svåra levnadsförhållandena blev alltför aggressiva, backade Tolfterna och försökte så gott det gick undvika det mest laddade. Men samtidigt ville de ha fram ärliga möten, och balansakterna var allt annat än enkla.
Det hann bli 757 samkväm innan Tolfterna la ner sin verksamhet på 1960-talet. Aktningsvärt och dynamiskt. Somliga klassgränser hade med tiden blivit utsuddade men andra hade tillkommit. Somliga deltagare ur arbetarklassen bytte efterhand sida och blev tolfter. Många var kvar länge i verksamheten.
Nu 2024 är jag bara en inbjuden gäst hos ”De nya tolfterna” och har till uppgift att hålla en föreläsning och delta i samtalet. Samtidigt är jag förstås nyfiken på vilka riktningar deras initiativ kan komma att ta. Tänk om åtminstone en tolft bestämmer sig för att göra det kommande decenniet till ”Barnets decennium”, jämför Ellen Keys ”Barnets århundrade” (2000)?! Det skulle verkligen behövas, tänker jag, utifrån följande motivering:
Varje rådande tidsanda påverkar barn på delvis andra sätt än vad den gör med vuxna. Detta gäller garanterat för dagens kunskapsfladder och nonsenspladder. Det ställer till det för alla åldersgrupper, men det slår särskilt hårt mot barn och unga. Under det tidiga lärandet behöver man ett stort mått av tillit till en rimligt förutsägbar omvärld. Men något sådant går inte att uppnå med mindre än att den vuxna omvärlden är något så när trygg i sina återkopplingar och kan väva in etablerade hållbara sanningar och överenskommelser i sitt samspel med barnen.
När nu en tillnyktring bort från Trump-eran tack vare bl a Kamala Harris äntligen kan vara på gång i USA, finns det tecken som tyder på att något motsvarande kan hända här. Så fint det vore om en Tolft (och vi andra) ville haka på detta utifrån ett gediget och genomtänkt barnperspektiv! Till gagn för barnen, framtiden och oss själva för genom ett sådant uppvaknande skulle vi också kunna få vara med om en ren och skär renässansglädje. Att få återvända till de kunskapsvärden som rådde för bara några decennier sedan borde inte vara alldeles omöjligt. Tänk på att de egentliga renässansmänniskorna förmådde överbrygga bortemot 2000 år när de återknöt banden med antiken ...
Allt gott
PS 1. Vad allt detta har med ”Uppdrag Kunskap” att göra? Mycket! Själva poängen med kunskap och bildning är ju i grunden att hjälpa människor att hålla samman sig själva och varandra under en rimligt harmonisk utveckling. Kunskap och bildning kan fungera som motmedel mot en alltför fristående ”betydelsernas värld”. Vilket i sig är ett skäl så gott som något för en uppslutning kring det faktiska, det väl undersökta, det förenande.
PS 2. Ett boktips: läs gärna Christofer Lasch ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” (1995) med förord av Svante Nordin. Både boken och förordet är förbluffande aktuella.
