Veckobrev 31 - Betydelsernas värld

Hej,

Jag tänker ofta på det här citatet (källa okänd):

”Människorna gick in i betydelsernas värld där betydelserna härskade allena.
Det var en ensam och onödig värld – en värld för människor.
Dom gick ut ur paradiset och in i betydelserna, beslutsamma som alltid.
Där slapp dom ta så mycket hänsyn, där fick dom hitta på allting själva.”

Är det kanske för att människan förvirrat sig in i betydelsernas värld som hen har glömt att det finns en faktisk verklighet och rimligt bestående sanningar om denna? Sanningar som både beskriver och förklarar. Sanningar som många kan vara rimligt överens om eftersom de så uppenbart kommer från en gemensam omvärld och är så väl undersökta.

Hur har i så fall denna uppluckring gått till? En hel del kan ha med globaliseringen att göra. Hur mycket vi än kan resa och kommunicera världen över, är vi ändå fysiskt sett högst lokala varelser, var och en placerade inuti sitt eget skinn i sin för ögonblicket lokala omvärld i ett visst nu. Förr gav detta en förankring av det långsiktiga både bakåt och framåt. Det förflutna var närvarande som en följd av alla sina befintliga förverkliganden på platsen. Det gav på så sätt dåtidens människa sin givna plats i en tidskedja av ”före nu” och ”efter nu”. Även framtiden var närvarande genom att det lokala gjorde det uppenbart att alla hade mycket att vinna på både underhåll och framförhållning. Inte bara för gemene man utan också för eliterna var infrastrukturer, lagstiftningar, utbildningar och sjukvård ovärderliga.

När så ”vart” tog makten över ”var” och ”närt” (ännu inte uppfunnet men behövligt ord) blev viktigare än ”när”, blev det möjligt att sväva ut i ”betydelsernas världar” med dess frikoppling från en existerande verklighet. Bort alltså från Magnus, Brasses och Evas värld där de sjöng sitt ”här är där där man är!” åt vilken vi kunde le igenkännande. Bort också från Mumintrollets om att ”världen det är där jag bor. Just nu.” Fram växte i stället en globaliserad värld med nya eliter som framför allt sjunger det oförankrade mångkulturellas lov utan tidsmässigt hållbara förankringar vare sig framåt eller bakåt.

I den världen framstår det plats- och tidsbundna som hopplöst föråldrat jämfört med den lössläppta rörligheten baserad på snabba pengar och dito idéströmningar. Dagens konflikter handlar i mycket om att de flesta människor fortfarandelever i sina nationalstater och upplevelsemässigt är starkt knutna till sina lokalsamhällen, dvs finns i de fysiska realiteter som de nya eliterna befinner sig på säkert avstånd från och vars värden de underkänner. Grundkonflikterna mellan det här- och nuförankrade och det idémässigt fristående är alltför djupgående för att kunna skylas över av att det stora flertalet lägger sig så vinn om nya politiskt korrekta språkbruk.

I det hårdnande klimatet frodas det nu en populism bortom både höger och vänster. Den må vara urdålig på att ge svar men kanske ställer den några av de rätta frågorna när den ibland underförstått kritiserar den oförankrade framtidstron och den tanklösa historielösheten.

Allt gott

PS 1. Vad allt detta har med ”Uppdrag Kunskap” att göra? Mycket! Själva poängen med kunskap och bildning är ju i grunden att hjälpa människor att hålla samman sig själva och varandra under en rimligt harmonisk utveckling. Kunskap och bildning kan fungera som motmedel mot en alltför fristående ”betydelsernas värld”. Vilket i sig är ett skäl så gott som något för en uppslutning kring det faktiska, det väl undersökta, det förenande. 

PS 2. Ett boktips: läs gärna Christofer Lasch ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” (1995) med förord av Svante Nordin. Både boken och förordet är förbluffande aktuella.