Veckobrev 6

Det finns en legend från Irland som berättar om den femte provinsen. Utgångspunkten där är att det alltid rådde osämja och krig i det förkristna Irland. Det bestod av fyra provinser. De fyra hövdingarna låg ständigt i strid med varandra, och Irland drevs djupt ner i fattigdom och misströstan. Folket tappade förtroendet för sina hövdingar. Borta var därmed också lojaliteten till makten.

Hövdingarna insåg att något måste göras. Mitt på Irland fanns det en kulle som inte tillhörde någon provins. Där samlades hövdingarna och deras rådgivare utan vapen och rustningar. De kallade kullen för den femte provinsen. Här rådde tingsfrid och avtal var heliga. Här framförde man sina önskemål, delade sina bekymmer, lyssnade på varandra och gav bara råd när det var efterfrågat. Man ställde inga krav och pratade aldrig om oförrätter. När alla hade pratat och lyssnat färdigt gjorde man överenskommelser som skulle gälla fram till nästa samling i den femte provinsen.

Det sägs att den som en gång besökt den femte provinsen blev klokare och aldrig mer densamme som tidigare.

Överfört till vår tid och sammanhanget här tänker jag att jag skulle vilja se ”Uppdrag Kunskap” utvecklas till en sådan femte provins. Visserligen tar jag själv avstånd från allt vad kunskapsförnekelse heter, men jag vill inte söka krig mellan ”Uppdrag Kunskap” och de kunskapsförnekare som eventuellt söker sig hit. Tvärtom skulle jag vilja att vi fick till en inriktning här på sådant som vi kan bli överens om är det som gör livet värt att leva. De som jag uppfattar som ”kunskapsförnekare” kan ju ha samma olust som jag inför vart kunskapsförvillelsen fört oss på det mänskliga planet. Och fick vi bara syn på det, skulle vi säkert kunna landa i ett samförstånd kring exempelvis vad som krävs av kunskapen för att vi åter ska börja kunna lita lite mer på varandra. Spännande vore det att få gå in i en sådan femte provins.