Veckobrev 16

TÄNK ATT …

Apropå långfredagen och långvarigheter

Birgitta Odén (1921-2016) blev Sveriges första kvinnliga professor i historia när hon installerades vid Lunds Universitet år 1965 och samtidigt blev den första kvinnliga professorn överhuvudtaget vid Lunds Universitet. Varför tog det en sådan evärdelig tid för kunskap buren av kvinnor att tas tillvara och premieras inuti universitetens värld?

Genom 16-minutersfilmen  (1) Intervju med Professor emerita i historia Birgitta Odén - YouTube (inspelad hemma hos mig år 2013) kan du få en glimt av hur Birgitta retrospektivt såg på sin gärning. Hon var humanist och jag naturvetare. Åldersmässigt skilde vi oss åt dryga två decennier. Men vi kom ändå att stå varandra mycket nära de sista tjugo åren av hennes liv.

År 1965, Birgittas installationsår, hade jag som ung doktorand inte träffat på en enda kvinnlig professor på universitetet. Dock utan att reagera inför det. Det var ju bara så det var. Inte heller reagerade jag på att antalet genom Birgitta gick från noll till en – det var liksom bara en krusning. Jag var alltså inte någon tidig barrikadfeminist, och när Birgitta och jag långt senare kom att stå varandra nära, insåg jag att det samma gällde för henne Hon hann i och för sig stå på många barrikader i sitt liv men inte de feministiska. Vilket garanterat inte förhindrade henne från att i intervjun ge några vassa svar på frågan vilka råd hon ville ge till kvinnliga doktorander av idag. Och från att markera att kunskapsutvecklingen mår synnerligen väl av att också berikas med kvinnliga erfarenheter hos dess utövare.

Vad hade hon då sagt om kunskapsrelativismen av idag? Det kan jag förstås inte veta, trots att hon hör till dem som jag ofta har inre samtal med också nu åtta år efter hennes död. Men tonen i svaren är solklar, för hon börjar ofta sina svar (precis som i filmen) med ”Du vet, jag hör ju till den källkritiska skolan, så …” Tack för det, Birgitta!

Allt gott