Veckobrev 4

Nu är det trettonhelg och berättelsen om de tre vise männen och deras gåvor aktualiseras. Vilket fick en tankekedja att dra igång i mig: om också jag skulle kunna ge bort något nu i den här spalten, vad skulle det kunna vara? Resultatet blev tankekedjan nedan.

Varje gång jag öppnar min bok ”Så fint att Kunskap finns!” kan jag inte låta bli att se Robert Nybergs humorbild kring att ”Kunskap är ingen åsikt!” Idag klack det till i mig att det var ju ungefär så som Dietrich Bonhoeffer började när han skrev om optimismen:

1. Optimismen är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft,
   en kraft att hoppas där andra resignerar,
   en kraft att bära bakslag,
   en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten
   utan tar den i anspråk för hoppet.
   

   Också Harry Martinson bidrog till att lyfta fram optimismen:

2. Människan är skyldig sig själv glädjen, inte ångesten eller sorgen.
   Det är de stora begåvningarnas förräderi mot glädjen
   som kommit det demoniska att orättvist framstå som något filosofiskt och konstnärligt överlägset.
   Det kosmiskt ljusa, solbesjälade har nästan genomgående fått stå utan uppvaktande genier.
   
   Slutligen skrev samme Martinson om själva relationen mellan kunskapen och livet:

3. Eftersom livet utgör det kontinuum varifrån observationer och mätningar kan göras
   (ty man forskar inte stående inne i solens elektriska orkaner eller från centrum av Andromeda eller hukad inne i atomen),
   så har kunskapen i förhållande till livet den situationen att den i absolut mening är
   beroende av livets manifestation såsom en plattform för kunskapens möjlighet.

Visst är det vackert?! Mycket vackrare än den profana men viktiga sammanfattningen: vare sig kunskap eller optimism är någon åsikt utan bådadera är intimt förknippade med livet självt.