Veckobrev 34 - Bildningen och individen

Hej,

Förra veckobrevet hette bara ”Bildning”. Medan jag skrev det insåg jag att jag nog måste göra en hel triad kring bildning – efter det inledande brevet kring bildning generellt i termer av blivande kommer det därför först ett om individuellaperspektiv på bildning och därefter ett om humanistiska perspektiv på bildning.

Tro nu för all del inte att jag skriver de här tre breven för att snobba eller för att konstra till ”Uppdrag Kunskap” eller för att försöka lägga grädde på moset genom att sätta bildning på toppen av kunskapen. Nej, de här tre breven handlar snarare om en bas än om en överbyggnad. Skulle det ändå vara svårt att läsa dem, beror det bara på att du inte är van vid tankegångarna. Prova då att läsa dem en gång till! För du vänjer dig; du vänjer dig vid orden. Och de här resonemangen förtjänar att hållas fast vid för de kan fungera som nyckelknippor till sådana nycklar som går till dig själv.

Följ nu med till gamla Grekland och deras ”Gnothi seauton”, dvs ”känn dig själv!” Det är ett nog så viktigt slagord, också i vår tid. Ändå hade jag inte funderat på hur man gör för att lära känna sig själv. Inte överhuvudtaget. Sådana tankar kom först medan jag läste Michel Foucault, ”The hermeneutics of the subject”, föreläsningar 1981-1982”. Där står det i klartext att ett ”känn dig själv!” måste underordnas och föregås av ett ”Epimeleia heauton”, dvs ett ”ta hand om dig själv!” Med andra ord: detta kräver sin insats.

För att lära känna dig själv måste du alltså ta hand om dig själv. Sådana egna omhändertaganden leder till nya insikter om vem du ”är”. Och dessa insikter får sedan i sin tur tas om hand (av dig!) och vårdas (av dig!) för att leda vidare. Min version av detta framgår av bilden nedan från den heta sommaren 2018 då jag under skuggande träd sydde in utsagorna i ett broderi: tankar (om mig själv) leder inte långt utan erfarenheter samtidigt som erfarenheter (av mig själv) inte leder långt utan tankar. Tro inte att detta är något Moment 22! Det är det inte. Men man måste hela tiden gå mellantankar och erfarenheter, och för att kunna göra det krävs att du kan, vill och klarar att ta hand om ditt jag, ditt ”själv”. Det behöver få ombildas tryggt och omhändertaget där inuti dig. Utan sådan omvårdnad vet du för lite om dig själv.

Att hela tiden lära känna sig själv får effekten att man i det levda livet förmår vara autentisk och lojal mot sitt föränderliga jag. Inte utifrån 3-åringens omnipotenta egocentrism utan utifrån den plats i tillvaron som man hittar som sin utifrån den man undan för undan bildats till. På den platsen kan man bli till ovärderlig glädje och nytta också för andra.

Foucault skriver att man kan och ska hålla på med sitt självbearbetande omhändertagande hela livet men att det egentligen inte är förrän man blir gammal som man fullt ut kan utöva ”the care of the self”. Då kan man i gengäld få den ultimata belöning: som ligger i att jaget återvänder till sig själv. Foucault ser alltså inte ålderdomen som något godtyckligt slut på livet utan snarare som dess brännpunkt. Så klart att man blir gammal om man råkar få leva länge, och så klart att det synsättet skapar sina perspektiv på ålderdomen. Men det blir helt andra perspektiv som träder fram om man begrundar det foucaultska synsättet att man kan leva för att bli gammal.

Allt gott

PS: Plötsligt dök citatet på min gamla Gaudi-tröja upp inom mig:  ”Evidence is to the eyes of the spirit what vision is to the eyes of the body”.