Veckobrev 29 - Bildseende
Hej,
Det var i veckobrev 27, det om konvivialitet, som jag första gången tog upp bilden nedan, skapad av Mattias Christenson efter en idé av mig:
Även om jag inte nämnt bilden tidigare, har jag haft med mig in i veckobrevsskrivandet och i mycket annat som jag gjort och gör. Det är ju så med de inre bilderna att de inte syns för någon annan än en själv, och de kan inte heller vägleda någon annan förrän man berättat om bilden ifråga. Själv är jag så van vid mina inre bilder att jag sällan tänker på att det är just de bilderna jag klär i ord när jag samtalar med andra, skriver eller föreläser.
Inre bilder är synnerligen resursbesparande. När en inre bild är som bäst kan den tillämpas på många olika specifika områden. Och ge specifika resultat. Särskilt gäller det för de fåtaliga nyckelbilder man har. ”MEWE” är en av mina. Vad har den då att säga om just KUNSKAP?
”ME” uttrycker först och främst det individuella lärandet, den successivt uppbyggda egna kunskapen och den egna naturliga intelligensen. Du kan helt enkelt inte låta bli att lära dig. Hela, hela tiden. Men lärandet sker sällan i ett vakuum: du kan inte låta bli att härma andra och inte heller låta bli att betingas av andra, På så sätt är ”WE” med hela tiden som ”ME” bygger upp sin kunskap. ”We” utövar också direkt undervisning/utbildning/påverkan med aktörer som: föräldrar och lärare, storasyskon och vänner, läroböcker och websiter, radio, TV, tidningar, sociala medier, m fl.
Men det finns också större ”WE”:n på globala, nationella, regionala och lokala nivåer. Går vi ända upp till hela mänskligheten, finns det där en gigantisk väv av kunskap från jordens alla hörn framvuxen under evärderliga tider. (Fast inte överallt, inte där dogmerna styr och tankefriheten lyser bara genom sin frånvaro.)
Det är när man förnekar eller nonchalerar värdet av mänsklighetens samlade kunskap som det bränner till i hela mitt jag. Det är då som jag brister ut i en kanonad av retoriska frågor, typ:
Vem skulle våga åka över en bro som du konstruerat utifrån dina hugskott?
Varför skulle jag lita på att du kommer att hålla fast vid det du säger den här gången?! I går sa du ju något alldeles annat. Och i morgon blir det väl något tredje!
Förstår du inte vad du ställer till med när du påstår att det inte finns några sanningar värda namnet och att man lika gärna kan hålla sig till sina egna hugskott som till vetenskapen och den beprövade erfarenhet? Förstår du inte att du förnekar både det förflutna och framtiden?!
I lite mer sansad ton: den som enkelspårigt kör sina egna irrläror har missat det viktigaste i ”MEWE”-bilden. Mellan ”ME” och ”WE” finns det en vacker virkad spets med många vindlingar antydande att de hör ihop. Det är den övergången som gör bilden så stark, ja, det är egentligen den som är själva kärnan. För ”ME” kan inte hålla ihop vare sig sig själv, sitt liv eller sin kunskap med mindre än att ”WE” finns där med sin stadga, förvärvad under årtusenden. successivt förbättrad av vetenskapssamhället hela, hela tiden.
Plötsligt kom jag att tänka på hur Roskilde Universitets Center under sin uppväxtfas hade ett sigill med en korallbild i. Där fanns också en text som löd (fritt från danskan):
”Koraller trivs bara i mycket rent och salt vatten i ständig rörelse. På läsidan av revet dör och förkalkas korallerna. Det är det som ger revet kraft att stå emot vågorna århundrade efter århundrade. Men det är på lovartsidan där vågorna och strömmarna är starkast som revet lever. Där växer korallerna fram, där utvecklas de i stora och vackra kolonier.”
En så vacker bild, tänker jag, av gammalt och nytt. Och ingenstans nämner de det ovidkommande skröfset: hugskotten/lögnerna/ tramset. Varför det inte är nämnt? För att det inte har ett dugg med kunskaper att göra.
Deb latinska sentensen betyder: ”I stillheten döden, i strömmen livet”.
All gott
