Veckobrev 28
Klarspråk: ”weird”!
Hej,
Det har gått hela två månader sedan förra veckobrevet i juni, men nu har jag lämnat sommarens ljuva intighet och återupptar därmed bland annat veckobrevsskrivandet. Den här veckans brev mynnar ut i två angelägna frågor på slutet.
Först: Visst är det fantastiskt att det då och då kommer ögonblick av plötslig klarsyn, sådana som det bara lyser om?! Särskilt märkbara är de om de föregåtts av en seg myrstegsperiod. Just en sådan glädjekick fick jag fram på sensommaren. Svallvågorna från den gör mig fortfarande rent hög.
Så här är det: under några år har jag nu försökt lyfta upp kunskapens betydelse för individ och kultur, för det som binder samman dåtid, nutid och dåtid och framtid och för det som tydliggör sammanhangen i tillvaron. Jag har velat agera ögonöppnare hos fler så att många ska upptäcka farorna med den rådande kunskapsnonchalansen och kunskapsförnekelsen. Vad då ”alternativa sanningar” och ”fake news” – inte kan vi väl fortsätta låtsas som att det inte finns någon verklighet överhuvudtaget att ta hänsyn till och att därför var och en lika gärna kan hålla sig med sina egna ”sanningar” och sina egna ”experter”?!
I och för sig är det många som håller med mig i det resonemanget. Men ändå inte, i varje fall inte med något större engagemang. Det är som om bombardemanget av skenbara parallellsanningar hållit på för länge, och som om alltför många genom det blivit alltför trötta. Typ: hur skulle jag kunna veta vad som är ”sant” och vem som har ”rätt”? Jag nöjer mig med mina influencers.
Med Trump som härförare är det USA som hållit på längst med sin strida ström av lögn och förbannad dikt. Vid det här laget är det många som ser Trump inte bara som ett hot mot USA:s framtid och demokrati utan också mot världens i dess helhet. Men så plötsligt brände det till i dessa presidentkampanjandets tider. Det demokratiska partiet samlade sig kring att lansera hur både Trump och hans utsagor rakt upp och ner skulle kunna karakteriseras och avfärdas med ett enda ord:
”W E I R D”!
Jag vet förstås inte hur många amerikaner det är som inom ramen för en sådan kampanj tydligare kommer att höra hur knäppt Trumps pratande och agerande i grunden är. Men för mig ledde själva benämningen både till en känsla, en insikt och ett beslut. Luften blev lättare att andas. Vi kan höra upp med att harva runt med alla våra konsekvensanalyser av effekterna av det numera utbredda slirandet på sanningen. Vi kan stanna vid att trams är trams. Som inte förtjänar att uppmärksammas som något annat än trams. Låt oss framöver utveckla ett mer direkt klarspråk och gå mer rakt på lögnerna vid själva roten.
Amerikanskans ord är ”weird”. Vilket ord skulle kunna få motsvarande genomslag på svenska? ”Konstigt”? ”Trams”? ”Barockt”? Eller är det möjligen ”knäppt” i betydelsen jättekonstigt, bisarrt, utomverkligt, …? ”Knäppgök” finns i svenska språket från den tid då irrläror inte kunde slå rot på det sätt som de gör i vår tid. Varför var de då i det närmaste ofarliga för det gemensamma s k sunda förnuftet? Jo, för att alla då så tydligt fanns i ett uppenbart sammanhang där den ena människan varenda dag såg både den andras förmågor och oförmågor. En Trump på 1950-talet i min barndoms hemby skulle aldrig kunnat bli något annat än en som ”bara pratar”. Han skulle fått hållas utifrån det han kunde uträtta, men alla hans förvirrade utsagor, ofta dessutom olika dag från dag, skulle liksom bara studsat omkring. Utan att därigenom leda till någon förvillelse av följare eller utgöra något hot mot demokratin. Det orimliga var orimligt, och så var det inte mer med det. Att göra det rena tramset till föremål för analys och värdering skulle bara setts som missriktad tolerans. Och så är det väl fortfarande?
Utöver den huvudfrågan är det ytterligare två som snurrar runt i mig.
1) Vilket svenskt ord skulle kunna vara lika framgångsrikt här som ´weird´ verkar vara där?
2) Hur kan man bygga in i sociala medier och andra anonyma sammanhang att det som är knäppt är just knäppt och därför inte förtjänar att hamna på likes-listan?
Allt gott
