Veckobrev 22
TÄNK ATT …
Samtalen och musiken
Då och då har jag under årens lopp fått vara med om att olika orkestrar bjudit in mig till samarbeten för att vi i en och samma konsert ska varva musik (deras) med tal (mitt). Varje gång har jag blivit lika glad och utmanad över inviten och därför genast svarat ”JA!”. Och undantagslöst sedan fått vara med om att resultaten av samarbetena blivit ännu bättre än vad jag hade trott och hoppats på.
Det är som om själva formatet gör något med mig. I mina instick i konserten kan och vill och vågar jag vara mer koncis och samtidigt mer utbroderande än vad jag klarar i ett vanligt ostört föreläsningsformat. Det är som om jag blir liksom infiltrerad av musiken när jag sitter där mitt i orkestern. Reser mig upp bara när det är min tur att tala. Sätter mig ner och vet att vävandet fortsätter inuti människorna framför mig medan musiken tar över. Efter ett tag blir auditoriet ännu mer öppet för nya tankar och behöver inte fästa sig vid om tankarna kommer från mig eller dem själva. För hela tiden finns musiken där och inspirerar, lyfter och binder samman.
Har nu börjat fundera på om detta koncept skulle kunna komma till användning också inuti ”Så fint att KUNSKAP finns!”. Det här formatet kan kanske rentav bli en första ”femte provins” för detta (jämför veckobrev 6).
