Veckobrev 8
Idag vill jag skriva om ett specialspår: hur går det för människor med kognitiva svårigheter om samhället i övrigt börjar nonchalera kunskap?
När kunskapens ställning undermineras i en gemenskap eller i ett samhälle är detta inte till nytta för någon. Men den pågående kunskapsrelativismen försvårar för olika grupper på olika sätt. Och den är väl så förödande för dem med kognitiva svårigheter som vad den är för dem som är intellektuellt briljanta. Dock med väsensskilda effekter.
Jag tar inte alls upp detta i boken ”Så fint att K U N S K A P finns!” men tro mig, det fanns i mitt huvud, hela, hela tiden medan jag skrev. Jag har inte snubblat över någon institution som aktivt bevakar och analyserar vilka effekter, direkta eller indirekta, som går att fånga upp hos de mest berörda när nu omvärlden på det generella planet tappat taget om kunskapstrygghet och –tillit. Själv står jag i alla fall på tå för att fånga upp om min bok väcker några speciella tankar hos speciallärare, psykologer, terapeuter, föräldrar, syskon, far- och morföräldrar och personliga assistenter med djupgående erfarenheter av kunskapsproblem och kunskapsmöjligheter för barn, elever och vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar.
Jag är därtill nyfiken på eventuella tidiga aktörer utifrån de pågående AI-ansatserna. Vem och vad riktar in sig på tillämpningar för dem som bäst kan behöva AI som uppbackning till den egna Naturliga Intelligensen, NI? Det finns uppenbara pedagogiska och kompensatoriska möjligheter – men vilka samhällsinstanser engagerar sig i detta?
