Veckobrev 37: Kunskapskanonens Skylla och Karybdis
I den grekiska mytologin står Skylla och Karybdis för de faror som ett fartyg utsätts för när det ska ta sig igenom en trång farled. Navigeras det för långt åt ena sidan, går det under i Skyllas våld. Men tar kaptenen ut svängarna åt andra hållet är det Karybdis dom hotar där, och det betyder också undergång. Situationen är välbekant även i andra sammanhang än sjöfartens, så det är ingen slump att myten hålls levande.
I mitt huvud dök den upp nyss utifrån det pågående regeringsuppdraget att det senast 31 augusti 2025 ska presenteras ett förslag till en svensk kulturkanon som ska vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Uppdraget hade varit svårt också om nationalstaten fortfarande hade utgjort grunden för den mest prioriterade samhörigheten närmast efter släkt, vänkrets och eventuellt nära grannskap. Men vad är det för samhörigheter som präglar svensken av idag?
Den ena är Skyllas som vaktar från den storskaliga sidans håll, dvs som företräder det globala/internationella, Europa och Norden. Doktrinen där är att inte lyfta fram något ursvenskt utan först och främst värna de generella mänskliga rättigheterna och alltså inte göra någon skillnad mellan de för just dig välkända ”somebodies” och dina okända ”anybodies”. Du förväntas således vara världsmedborgare och/eller europé och/eller åtminstone nordbo. Inte främst svensk. Det ses inte längre som politiskt korrekt och en svensk kulturkanon förefaller mot den bakgrunden bara patetisk. Vad skulle en sådan kunna tillföra den generaliserade framtidens folk? Är det ens möjligt att en sådan skulle kunna bli till ett ”användbart verktyg”, dvs det i utredningsdirektiven efterfrågade? Jämför gärna med de perspektiv jag tar upp i veckobrev 31 om hur dagens eliter brutit upp från det tids- och platsbundna och främst bekänner sig till andra värden i en generaliserad rumtid som är helt oberoende av den direkta närmiljön.
På den andra sidan vaktar Karybdis, minst lika obönhörlig som någonsin Skylla. Karybdis företräder intressegemenskaper, subkulturer och särintressen och förväntar sig att i vår förment ickeauktoritära tid åtnjuta respekt från statens sida. Särskilt stor respekt förväntar sig de grupper som tidigare utsatts för statligt förtryck, exempelvis de nationella minoriteterna. Uppståndelsen blev därför stor när Lars Trädgårdh uppvaktad av företrädare för de nationella minoriteterna kommenterade detta till DN med att ”Alla kan göra sin röst hörd, från samer till frimärkssamlare”. Minoritetsrepresentanterna å sin sida ser utredningen som ett lagbrott och som något som innebär fortsatt förtryck. Jag tror vi kan förvänta oss fortsatta kritikstormar också under den fortsatta utredningens gång för att inte tala om hur det kan bli i remissrundan. Kanske mindre beroende på vilka förslagen blir utan snarare hänga samman med splittringen inuti den rådande tidsandan om vilka ideal som ska prioriteras. Det är inte vanligt på vare sig ledarsidorna eller kultursidorna att man tar upp hur både Skylla och Karybdis utökat sina revir så att det kanske inte längre finns något utrymme att navigera inom. I så fall är ju kanon-initiativet på förhand så otidsenligt att det är dömt till undergång.
Men utredningen pågår och kommer troligen att fullfölja sitt uppdrag och lägga fram sina förslag. Själv är jag nyfiken på dem. Jag tänker att utredningen borde kunna tillföra en del till den strävan efter större överlapp i kunskaper som kan hjälpa oss att bättre leva tillsammans. Så även om risken är stor att förslagen kommer att bli alltför bondska enligt Skylla och alltför generaliserade enligt Karybdis, så kan utredningen komma att innehålla ett och annat guldkorn för strävan efter ett ökat kunskapsöverlapp. Och det anmäler jag mig på förhand villig att leta efter, helt oberoende av den officiella remissrundan.
Allt gott
