Veckobrev 25 - Handens kunskap

TÄNK ATT …

Handens kunskap

De här veckobreven är avsiktligt så korta att de måste baseras på exempel för att alls hinna bli tydliga innan de tar slut. Både i förförra veckobrevet (nummer 23) liksom i poddavsnitt nr 5 valde jag att ta exempel från handenskunskapsvärldar (frisörens respektive byggarens). Det är världar som förtjänar att begrundas mer generellt, både vad gäller sin användvärdhet i yrkeslivet och i privatlivet.

I boken ”Medan handen arbetar, vidgas blicken” (Brombergs 2002) ger nio författare sina perspektiv på detta. Mitt eget heter som det här veckobrevet ”Handen vet”. Jag inleder där med att handens domän inte är ordens. Handens domän är handens. Det är så mycket den kan, handen. Så mycket den vet som vi sällan tänker på. Och när vi någon gång tänker på det, kan vi inte beskriva det, varken för oss själva eller för varandra. Så för det mesta finns det bara ett sätt att komma underfund med vad handen vet och kan: att helt enkel låta den visa.

Det är t ex bara handen som vet 1) hur den skriver ditt namn. Slutresultatet, dvs namnteckningen, går förstås att härma, men själva processen är ytterligt svårförfalskad. Både den relativa skrivhastigheten för namnets olika delar och själva trycket med pennan på olika ställen av namnet är uttalat individuella. Det är också bara handen som vet 2) hur den känner igen olika föremål. T ex har den inga svårigheter att identifiera dina nycklar i fickan. Och den vet också ungefär hur tungt ett fyllt glas är och anpassar sin lyftkraft därefter. Tänk så mycket som skulle skvimpat över om den inte hade kunnat det! 3) Vidare är det bara handen som vet precis var den ska klia.

De här tre exemplen hör till de automatiserade, medan andra uppgifter för handen kräver att den kombineras med tankekraft. Jag träffade en gång en slöjdlärare som berättade hur gärna eleverna kom till slöjden ”för de säger att här slipper de tänka”. Min motfråga blev: ”tror du själv på det?”. Och sedan hade vi ett intressant samtal om allt det tänkande som behövs för att ett hantverk alls ska bli bra. Bland annat måste man ju försöka klura ut hur mycket tyg/metall/virke som ska gå åt, i vilken ordning de olika momenten ska utföras och vilka detaljer som är viktigast för att slutresultatet ska bli så bra som möjligt för användaren.

Trots all sin specialistkompetens har handen/kroppen nästan obegripligt lätt för att göra sig till ett med sina verktyg. Tänk bara på pekpinnen, blindkäppen, hammaren, tangentbordet, hästen, bilen,… - det ville jag gärna berättat mer om.  Men det kunde föra alldeles för långt – plötsligt minns jag hur mina 16 sidor i antologin innehöll hela 71 verb som exemplifierade hur handen faktiskt ”vet”. Och inte heller då kände jag mig färdig med temat.

Allt gott