Veckobrev 17 - Ett annat ”Uppdrag Kunskap”
TÄNK ATT …
Ett annat ”Uppdrag Kunskap”
För ett drygt decennium sedan ledde jag ett ettårigt SKR-projekt (Sveriges Kommuner och Regioner). Deltagare från hela landet inbjöds att delta. Urvalskriteriet var att man skulle befinna sig strax före eller efter pensionsåldern och ha kvar ett så starkt engagemang i någon del av sitt vårdarbete att man efter pensionen ville få fördjupa sig i sin favoritgren.
Tjugo deltagare valdes ut landet över, vi hade fyra gemensamma kunskapsinriktade tvådagarsseminarier och däremellan pågick deras uppsatsarbeten på respektive område under individuell akademisk handledning. Jag behöver väl knappast säga att det för deltagarna (och mig själv!) blev ett synnerligen kreativt år. De hade så mycket erfarenhetsbaserad kunskap med sig in. När denna fick möta den forskningsbaserade kunskapens för området relevanta teorier och metoder, ledde det både till en rejäl omknådning av deras befintliga kunskaper och till nya konsoliderade kunskapsbuketter. De fick därmed också en ny bro till omvärlden på vilken de med en helt annan säkerhet och tydlighet än tidigare kunde förmedla sina kunskaper. Deras ”fakta” behövde inte längre sväva fritt – de hade bearbetats så att de kunde förankras.
Både idén och genomförandet var givetvis en protest från min sida mot det kunskapsmässigt fullständigt barocka i att en människa då hon pensioneras går rakt ut genom dörren till arbetsplatsen och tar sin kunskap med sig därifrån. Utan att någon på förhand engagerat sig i att dessa kunskaper i möjligaste mån behöver absorberas av det kvarvarande systemet och arbetskamraterna. Extra slösaktigt är låt-gå-mentaliteten med tanke på att det mesta någon kan inom sitt arbete, det har hen faktiskt lärt sig just på jobbet.
Nog nu om ”Uppdrag Kunskap 1”. När Jonas och jag skulle dra igång den här siten som en landningsbana till boken ”Så fint att KUNSKAP finns!”, letade vi efter en bra datoradress – en som skulle bära på en seriositet, en ambition och en riktning. Problemet var bara att vilket namn som än dök upp, så stod det sig slätt i konkurrensen med Uppdrag kunskap. Till sist kröp vi därför till korset, tömde ”uppdragkunskap.se” på det gamla innehållet och lät adressen stå för det nu pågående.
Praktiskt var det lätt gjort – jag ägde redan domänen. Och mentalt ligger det faktiskt en poäng i det skedda. För inte ska väl vårt nuvarande uppdragkunskap.se, dvs ”Uppdrag Kunskap 2”, behöva pågå i all evighet för att skydda kunskapen mot relativisering och förakt och samtidigt sätta blixtbelysning på kunskapens livsvärden för individ och samhälle?!
Jag gillar redan tanken på att när den striden väl är över, kan siten frigöras och få sin nästa inriktning och sin nästa. För kunskapen behöver värnas. Eller kommer kanske robusta antikunskapsresistensensmediciner att vara inbyggda i framtidens kultur och samhällen?
Allt gott
